fredag 12 augusti 2016

Södra Finlands turné

Läger med intressanta kurser, sköna människor, landskap, kultur och fantasi. Det har jag fått vara med om.

 Mycket talande bild.

Medeltida kyrka och jungfrudans! Kanske nästa hennatatuering???

Skärgård, kompisar och kompisars barn. Skönt café.

En knekt. Jag gillade att pröva ringbrynja, men jag förstår att många som bar dem behövde väpnare och små lustiga mössor under. Sjukt tung och kall! På Kastelholms slott gjorde jag något som känns en aning exotiskt: Jag rev mig på en ringbrynja... så det kom bloood ;) Och vi märkte att besöket på slottet var på dagen 350 år efter att Ålands "första häxa" avrättades. Historien kan vara skrämmande, och det är dagens värld också ibland.

Ja, så måste man ju ta en bild i studentpose också :) Det borde jag ha gjort på studentfotot. Men bättre sent än aldrig, och det blev ju riktigt lyckat!


torsdag 7 juli 2016

Pa tu ta? Pa tu ta na kako tu?

Här håller min mamma på att initiera min moster Ia från Sverige i KAJs superba musikaliska dialekt-humor.
Moster Teta, mamma och Ia.


onsdag 22 juni 2016

Aji Coumba Tacko

I ett av mina församlingsbesök i sommar är det tänkt att jag ska lära ut en dans. Jag kollade med en kompis som lovade att jag kunde filma henne medan hon lärde mig dansen. Tyvärr hade jag knappast förklarat tillräckligt bra. Senegaleser är så duktiga på dans att de inte förstår en finländares behov av strukturerad inlärning av koreografi steg för steg, med förenklande moment. Det är så uppenbart för dem hur man ska göra att det räcker med att visa några gånger och så är det fixat.

Min plan att göra en enkel video, gick helt i stöpet eftersom det kom en massa barn in på gården då de hörde trummandet. De dansade framför kameran, så att fötterna på dem som filmades inte syntes. Alla, vuxna som barn, var ivriga och mer intresserade av att ha kul och att interagera än att vänta på rätt moment i filmningen. Det var bara att ge upp mina ambitioner och dras med i stundens glädje, medan jag försökte få någon slags inblick i vad danserna gick ut på - för det var inte enbart Adji Coumba Tacko som stod på menyn, utan också sabar, sererdans och andra inslag.


Jag visade dem letka jenkka och försökte med macarena, tills jag insåg att jag inte längre mindes de sista takternas rörelser. Gagnam style slog jag genast ur hågen. Tillställningen avbröts då det blev dags för att bryta fastan och barnen måste gå hem.

måndag 20 juni 2016

Veckoslutsintryck ur vardagslivet

Vad gör två missionärer en lördagskväll? Jo, det händer att det blir hennatatuering. Jag lärde mig att inte olja in huden innan, utan snarare att använda hårtork för att värma upp geggan (förutsatt att den hålls rätt så blöt).

Rikligt med färg som fönats fastnar bra i huden.
Oljad hand utom i kanterna.
Men det var förra helgen. Idag var jag tillbaka i Gandiaye, och det var kul att se sina "gamla" konfirmander! Vi hade diskuterat att göra en familjemässa, men hann inte träffas innan. I telefon lyckades jag inte höra vad de andra sade. Församlingen i Gandiaye börjar ofta mässan före utsatt tid, så för att förenkla det hela blev det bara predikan på vår lott. Men oj vad de skötte resten bra själva! Ungdomarna läste texterna, en barnkör ledd av ett barn (!) skötte musiken, prästen välsignade barnen och det var härliga tider med trummorna. Jag och Anne Marie predikade med lite teatraliska illustrationer och föremål, vilket gick hem både hos vuxna och åtminstone de äldre barnen. Det blev lite fniss då jag trampade sönder en folieinpackad låda och efter fottvagning (förlåtelsesymbol) fick foten torkad av lådans "ägare". Men om jag inte minns fel blev det applåder då syndaren och förlåtaren skakade hand. 

Under matpausen underhöll barnen sig själva. 
Efter gudstjänsten tog vi en diskussionsstund med barn och ungdomar. Vi värmde upp med "När det stormar" och gester. Som vanligt skrattade alla hjärtligt åt den lilla och den stora stormen. Sedan blev det en ta-fatt variant i solen, som fick gårdens grisar att skrikande fly bort från horden av barn. De förstod förstås inte vad som pågick och för att vara ärlig var det några många av de yngre barnen som trots sin entusiasm inte riktigt fattade idén heller :) Men vi fick bra med svar på våra frågor efter lekarna, vilket var hela poängen med uppvärmningen.

Matpaus i skuggan.
Med de vuxna satt vi länge och diskuterade. De blev väldigt ivriga och  behövde visst lufta en del känslor, för det blev en rätt så högljudd kakafoni, trots att alla verkade vara överens. Det var ett bra samtal och jag slogs igen av hur vänliga senegaleser kan vara. 

Trots att vi satt i skuggan under träden hade jag på något vis lyckats bränna mig ordentligt, vilket jag märkte först då jag kommit hem. Jag hann inte skriva rent rapporten från mötet, men det var en bra dag.

onsdag 15 juni 2016

Mellanlandning

Dakar var bra, men det har känts skönt att vara hemma igen. Jag njuter på ett annat sätt av landsbygden nu och tar det lugnare. Tror det var bra för oss alla att jag var borta ett tag. Mina kolleger är motiverade och jag med, trots att Finland väntar. Nu ska jag strax ut och gå.

fredag 3 juni 2016

Skolavslutning!

På ILTS (Institut Luthérienne de Théologie du Sénégal) åt vi en måltid och tackade varandra för skolåret.
På väg hem firade jag själv ett avslutat kapitel med glass och te på café. 

Så är den här perioden i livet slut. Vi hade en dag med utvärdering och jag försökte smita in lite bibelundervisning också. Det har varit kul att lära känna de blivande prästerna lite. Jag tror det blir bra med dem. Jag har en skuggläroplan. Utöver själva ämnet försöker jag öva upp andra färdigheter som är till nytta: Skrivövningar, datoranvändning (ja, det ökar i dagens läge, speciellt om man ska skriva rapporter), sammanfattningar osv. Det känns som om missionärens liv är annorlunda idag än under mina föräldrars tid, men det är världen också. 


Jag har haft förmånen att vara med om flera gudstjänster här i Dakar. Kören är fin, trummorna gör mycket till upplevelsen och jag gillar att församlingen har söndagsskola med välsignelse av barnen efter nattvarden. Varje samling tar barnen på sig sin namnlapp och efteråt hängs den upp i det här trädet framme bredvid koret. För barn är det viktigt med regelbundna inslag och jag gillar det här. Det ger också barnen en plats i församlingen.



fredag 27 maj 2016

Drip, drop, drip, drop

Det kom ett litet regn idag. Med betoning på litet. Fast jag fick använda vindrutetorkaren i 5 minuter.

lördag 21 maj 2016

Kursliv med Toran

Jag har en annorlunda period i livet på gång: Jag undervisar moseböckerna (Toran) för kyrkans "nya" teologie studerande. Det är utmanande eftersom dagarna blir ganska långa med lektion och planering. Samtidigt gillar jag förstås att undervisa och att fördjupa mig i ämnet. Att undervisa vuxna och att undervisa sererer är en trevlig utmaning eftersom:

1) Både jag och de har vissa problem med franska, vilket även är en fördel, eftersom vi då också kan känna oss friare att tala trots språkfel.

2) Det är inte helt lätt att veta hur det jag säger förstås. Det fenomenet är förstås alltid närvarande, men det blir större med kulturella skillnader och det är samtidigt det som är spännande.

3) Vuxna sererer är inte lika snabba som finländska fjortisar att reagera spontant och säga sina åsikter. Jag måste säga att fjortisarnas reaktioner är ganska befriande många gånger. Vuxnas reaktioner är mer genomtänkta och artiga, vilket också har sina fördelar. Att slippa fundera på disciplin ger tid till annat.

I mitt kvarter finns en park och ett monument för religionsdialog. Senegaleser är stolta över att religioner kan leva sida vid sida här. 

Lektionerna hålls i studerandenas vardagsrum runt ett gemensamt bord. Tavlan är bra att ha och jag försöker använda bilder i undervisningen.

Jag har skummat igenom en massa böcker och texter på nätet för att hitta lämpligt material på franska. Dokumenten skickas på e-post och sedan sitter var och en och läser från in egen skärm. Det verkar lite väl high-tech, men det har många fördelar. För det första är det billigare än att kopiera upp många sidor på papper. För det andra är det bra att de studerande blir bekanta med hur man använder datorer. (Häromdagen övade vi att färga text för "understreckningar".) För det tredje är det så mycket lättare att fortsätta sin lektion när texten finns på datorn då strömmen gått och stängt av videokanonen. (Det händer ofta.)

Jag pendlar en timme varje dag. Förra veckan satt jag fast i en trafikstockning vid soptippen. En lång rad sopbilar stod på kö. Medan jag väntade tänkte jag att jag ju kunde ta en bild av det hela. Soptippen är som en långsträckt ås och det såg ganska fint ut. För att få en bättre bild sträckte jag kameran ut genom fönstret. Plötsligt smög en yngling upp vid bilen, snattade försiktigt och bestämt kameran ur handen och sprang sin kos. Jag han bara ropa "Ee!" och så var han borta. Det var en god läxa för mig. Hoppas han har bra nytt av kameran. Min telefon är inte riktigt lika bra på att ta bilder (inifrån bilen numera)





torsdag 5 maj 2016

Att kräla i het sand är farligt - också för andra

Ormar, skorpioner, tusenfotingar och andra kryp mår inte bra av att kräla i het sand. Därför söker de sig till skuggiga ställen under dagen, t.ex. till en hydda av hirsblast.


Förra veckan gjorde vi ett besök i den sista av våra dagklubbar som ännu hålls i en sådan hydda. Läraren hade startat dagen tidigt eftersom den heta perioden hade börjat och inga barn orkar koncentrera sig i hettan mitt på dagen. För att inte tala om vandringen hem. Kring halv elva började det blåsa ordentligt. Vi fick oss alla en rejäl dos av damm genom väggar och tak. Överallt! Papper, ögon, bord, hår, krittavlan - allt var dammigt.

Annars var hyddan betydligt mer angenäm än ett klassrum. Den var sval och de små vindilarna som kom igenom väggarna hjälpte att hålla svetten på behaglig nivå. Solljuset sipprade in från tak och väggar. Ljudet av de nästan 40 barnen dämpades fint av hyddans material och av sandgolvet. Jag njöt. Desto mer eftersom det var påtagligt hur läraren gillade barnen och barnen litade på honom. Det var en skön stämning.

Under pausen kom vi att tala om kryp. Tydligen hittar de ofta skorpioner under hinkar eller lådor. Men skorpioner försöker komma undan. Annat kan det vara med ormar. Ibland klättrar de in via taket och då är det bara att få ut barnen och döda djuret. Under samtalet pekade min kollega på något under bordet där jag satt. Det såg ut som en mini-orm och den slingrade sig snabbt. Läraren tog sin sko och slog några gånger. Det var viss en giftig tusenfoting. 

Byn håller som bäst på att skaffa material till ett klassrum. Jag förstår dem. I den nuvarande hyddan måste läraren gå hukad eftersom hyddan redan rasat en gång i blåsten och taket nu är lågt. Varje år måste den byggas på nytt. Ett riktigt klassrum är hållbarare, kan låsas, är inte riktigt lika dammigt, kan vara mer skyddat mot giftiga kryp eftersom väggarna är solida osv. 

Trots detta ser jag en nytta i att inte stöda bygget ekonomiskt. Det är bra att byn har ansvar för byggnaden som det beslutits från början. I det långa loppet är det nämligen meningen att församlingarna själva ska ta ansvar för klubbarna och det ansvaret ska inte undermineras med att skapa kortsiktiga lösningar utifrån. Det man jobbar för själv tar man också bättre hand om. Vidare bor barnen redan i hyddor, även om de flesta säkert är gjorda av tegel vid det här laget. 

Däremot kan man mycket väl be att byn ska hitta medel att bygga sin klass och att barnen under tiden skulle skyddas från faror. Be att arbetet ska få bära långsiktig frukt.


Dakar

Jag är på arbetsbesök hos Tikums i Dakar. Det är som att vara i ett annat land: Här är svalt. Man kan promenera till matbutiker och kaféer med internetkontakt. Det finns all möjlig mat som inte finns i Fatick. Folk hälsar inte på samma sätt och man har en viss anonymitet. Fast lite senegalesiskt finns det: Viss byråkrati är fortfarande krångligt ;)

lördag 23 april 2016

Påsk, seminarium och kartografi

Det är redan längesedan påsk, men här är några bilder. 
Den traditionella påskrätten förbereds. Denna gång gjorde vi mer än ifjol
med mycket möda, och ändå tog den slut innan alla fått sitt.

Natten tillbringade jag hos en väns familj och med mässa i Ngayoxem. Det var fullt med folk.
En kvinna gick runt och tände rökelse, men det var ingen stark doft. Observera flickorna i främsta raden. De har en vit servett i hårknuten, eftersom de döptes under mässan. Men jag såg ingen använda sin servett. 

Här är en färskare bild: Vi hade en halv veckas seminarium för dagklubbsledarna. På agendan stod hur man undviker oro i klassen, hur man använder spel och planering av de sista månaderna. Ledarna uppskattade mest det här med hur man använder spel. Vi konstaterade att domino är rätt så svårt för barnen. Dels var våra svarta pjäser inte tydligt uppdelade på två halvor, dels kunde barnen inte ännu räkna prickarna. Jag insåg att vi nog borde göra dominobrickor med bilder att öva på först. Det är en ganska stor skillnad på barn som haft spel hela sitt liv och på barn som aldrig sett ett spel förut. Att fatta reglerna tar också sin tid. 



Imorgon är det dags för besök i Faticks församling. Vi ska fortsätta vår ambition att kartlägga arbetet bland barn och unga i församlingarna. Eftersom kyrkan håller på att göra upp en femårsplan har vi redan skrivit en rapport på de fem församlingar vi hunnit besöka. Den visade sig ha en god spridning mellan landsbygds- och stadsförsamlingar, så jag tror den kan vara till god hjälp redan som den är. Imorgon försöker vi oss ändå på någonting nytt eftersom det är vår "hemförsamling". Vi ska försöka göra en familjemässa. Det får man gärna be för om man hinner.





onsdag 6 april 2016

Saknad

För någon månad sedan satt jag och försökte rensa plånboken från onödiga kvitton. Det fanns en hel del från min sommarvistelse i Finland. Jag läste för att kolla om där fanns något jag behövde behålla. Plötsligt blev mitt finlandsliv så helt konkret: Hur lätt det är att göra vissa saker där hemma. Hur jag träffat än den ena än den andra personen. Hur många möjligheter det erbjuds. Hur jag njutit av att göra saker från insidan av kulturen dvs att faktiskt i allmänhet kunna förstå vad som ligger bakom en medmänniskas ord och beteenden, samt vad mitt eget agerande signalerar åt andra. Inte bara göra beslut baserade på relativt vaga gissningar. Och saknaden drabbade mig med en intensitet som fick ögonen att tåras.


Jag har erfarit den saknaden förut. Då har det gällt Senegal. Allt det där som ni rätt-igenom-finnar aldrig riktigt kan förstå. Och den där känslan av att förlora möjligheten att vara en bit av sig själv. Men också minnet av hur det kändes. Hur fint det var och värdefullt för mig. Saknad är bitterljuvt och vackert. Därför att den visar mig att jag har levt ett rikt liv. Jag har fått erfara så mycket. Det finns en glädje och kärlek i känslan. För att få erfara någonting annat måste jag för en tid ge avkall på något jag haft. Allt ryms inte i mig på en gång. Gud är stor.




söndag 3 april 2016

Tankar under en gudstjänst- frid och treenighet

Jag var sen igen, och det var många andra också. Och eftersom det dessutom är svårt att hitta personer som läser någotsånär bra var prästen glad att anförtro några av textläsningarna åt mig. När jag läst evangeliets franska översättning stod jag kvar och lyssnade jag på samma verser på serer. Prästen läste flytande och jag var imponerad. Men jag kunde också följa med i den skrivna bibel-texten och slogs av skillnaden.

Det handlade om den uppståndnes möte med sina lärjungar i stängda rum. På franska säger han: "Frid med er!" Det gör han ungefär på serer också, men det betyder en helt annan sak! Okej, inte helt, men nyansen är inte: "Må ni ha en innerlig grundläggande känsla av frid", utan snarare: "Må ni tillbringa kvällen i fred", vars sociala motsvarighet på svenska är: " God kväll på er!" Wow!

På svenska låter fridshälsningar ofta så överandliga. Här (jam soom) och i Israel (shalom) är det vardag. Egentligen borde jag inte vara förvånad. Som rella-lärare hade jag som vana att träna mina ungdomar så att vi alltid hälsade med en hälsning med tillhörande gester från olika kulturer/religioner då de kom in: Namasté!/ Salaam!/ Konichiwaa!/ May the Force be with you! etc. (Den Star Wars- ättade livsåskådningen har faktiskt varit en officiellt godkänd religion på Nya Zeeland och fungerar som skämtsam hälsning i nördiga subkulturer.)  Jag föredrog alltid Salaam, eftersom det var den vi använde i min barndom i Mbour. Det är arabiska för Shalom - frid.

I sin predikan nämnde prästen, Sedar Ndiaye, att frid inte bara betyder det vardagliga med önskan om att ha yttre omständigheter i skick och därför ha frid. Nej, frid går djupare än så. Detta är min egen erfarenhet: Den bär i svåra tider. Den kan också ge en euforisk känsla av att allt är som det ska vara och ingenting dåligt kan röra mig för Gud ÄR och jag är med Hen.

Medan prästen läste sökte sig min blick plötsligt till Thomas Tvivlarens utrop till Jesus: "O Yaal es, Roog es!" (Min Herre och min Gud!) Enligt Joh 20: 28 verkar Tvivlaren vara den första att expicit erkänna Jesus som sin Gud! (Om jag inte glömt något.)