torsdag 25 maj 2017

Tankar från månaden


Bröllop. Vi har suttit en stor del av dagen och jag börjar bli ordentligt trött på att kommunicera på ett språk jag inte behärskar enligt traditioner jag är novis i. Så blir det bönedags. Äldre kvinnor ställer sig på mattan och börjar följa de välkända rörelserna. Jag känner en andäktighet som lockar. Jag vill också. Om inte annat, så för att få ett avbrott i att vara social. Istället kunde jag få en stund med den varelse som accepterar mig, som påminner mig om vila och livsglädje, som hjälper mig att hantera osäkerheten då jag inte känner samhällskoderna. En vördnad inför det heliga. Ett sätt att visa var jag står religiöst (vilket iofs inte är islam). Ett sätt att dela andakten. Att bekräfta vårt gemensamma behov av Gud. Jag lockas av islams bönerörelser och respekt inför universums skapare.


Ibland skulle det vara lättare att ha yttre markörer för att visa att jag inte är tillgänglig utan fokuserad i bön. Det är fint i islam. Det är ok att ta en paus för att satsa på det andliga – fem gånger om dagen. Då respekteras stunden. I övrigt tenderar senegaleser att avbryta vad som helst för att hälsa eller ställa en fråga. Det är totalt ok att störa nästan när som helst. Man respekterar folks rätt att bli besvarade och bekräftade, inte rätten till att koncentrera sig tills man är klar. Men om du ber som en muslim, då får du vara i fred. Ibland önskar jag mig detta socialt accepterade yttre tecken på samtal med Den Heliga. 


söndag 21 maj 2017

Hur man inte ska lifta

Förra veckan fylldes äntligen hålen på min gård igen. Jag blev såå glad! Barnen i grannskapet hade börjat sporta med att springa på kloaktunneln och hoppa över slangen som förser mitt hus med vatten. Jag försökte förklara för dem att om slangen gick sönder så skulle mängder av vatten läcka ner i hålet, rasera sanden runtomkring och därmed rasera muren till min gård. De lyssnade, men det kom ju hela tiden nya barn som inte visste vad jag sagt de andra.Så jag var ytterst glad att äntligen slippa gå över en bro till mitt hus och istället köra in min bil på min gård. Nu kunde den äntligen tvättas regelbundet!

Dagen efter kom jag hem efter en lång dag. Genast hörde jag ett jamande. Det kom från bilen. Under bilen. Till slut hittade jag källan! Den gula parveln med blå ögon som ni ser härintill satt på hjulaxeln bakom vänster framdäck. Jag fick tag i ett ben och drog ut den pyttiga och underbara kattungen som till slut fick sitta i min ficka medan jag bar in saker från bilen. Den enda vettiga förklaringen var att kissen stigit på medan bilen var parkerad på jobbet och att den sedan hållit sig fast för kära livet medan jag körde 1,5 km hem. På tillbakavägen satt hon i en låda i framsätet istället. Väl framme verkade hon känna igen sig, hälsade överlyckligt på en frass och kilade sedan hastigt in i brädhögen där hon verkade vara van att sitta. Senare såg jag ett storasyskon på kyrkans gård (åtminstone hade de samma färgskala). Hade redan börjat fantisera om att ha en kattunge, men det är bättre så här. Vad skulle jag ha gjort med den på semestern?


tisdag 16 maj 2017

...bidde bara så fel

Ibland blir det bara så fel. Igår var en sådan dag. Jag skulle hålla lektion om att använda leksaker i förskoleundervisningen och hade inte haft tid att förbereda mig på serer, eftersom vi har många saker på gång igen. Översättningen tog ganska länge, så ibland försökte jag ändå tala serer. Emellanåt funkade det, men ofta måste även min dåliga serer översättas och även det blev låångt.

Ett av problemen var att jag ett tag talade om känslor. För det första avgränsas inte orden på samma sätt i västerländska språk som och i serer. Jag kan inte förklara för jag har inte koll på känslor på serer, men ett liknande fenomen förekommer med färger. Ordet för röd betyder inte bara röd utan olika nyanser av brunt, medan det är oklart vad man ska kalla gult. Sererernas uppfattningar om känslor verkar dessutom vara väldigt långt från västerländsk psykologi. Resultatet blev att översättningen blev långa förklaringar av vad jag försökte säga och jag vet sannerligen inte om översättaren visste vad jag sade på franska. Om någonting är för främmande finns det få beröringspunkter att återkoppla till.

Till slut hade vi 20 min kvar. Med facit i hand borde jag ha avslutat eller valt ett enda konkret pyssel. Alla var trötta och irriterade på alla oklarheter. Tyvärr valde jag att försöka förklara hur man kan ha olika målsättningar med att använda klossar i undervisningen. Det var ju att avhandla målsättningar som var hela poängen med det här seminariet. Men ibland är det bara bäst att bekänna sitt nederlag i god tid.

lördag 13 maj 2017

Öh.. Hur var det nu igen?

Ramadan närmar sig med raska steg och regnperioden medför en massa arbete på åkrar. Plötsligt vill alla hålla bröllop. (Under ramadan festar man inte överdådigt.) Jag är på mitt andra bröllop inom en vecka och är inbjuden till både dop och bröllop ännu. Begravning har det också varit under den månad som gått ... en mycket ledsam trafikolycka.

Jag måste säga att jag har svårt att greppa vad som förväntas hända under de olika bröllopsdagarna. Serererna firar fem dygn och trots att mina vänner har berättat en del, blir det alltid någon info som flyter lite. Till slut kan jag inte riktigt att greppa hur det egentligen var. Med min lilla "praktik" inberäknad har jag kommit fram till följande:

Först firar brudens familj i två dagar hos sig med dans första natten, tal och gåvor den andra dagen innan bruden täcks med ett tyg, får en massa råd och förs till sitt nya hem. Det händer sent på natten och alla är vakna största delen av dygnet. Här ingår traditioner med hirs och surmjölk. Nästa dag firar brudgummens familj med sina släktingar. Man äter och dansar och sitter. Senegalesiska fester innehåller mycket sittande och närvaro. Kvinnorna har en egen samling på kvällen igen. Nästa dag kommer släktingar från när och fjärran, speciellt från brudens familj. Och till slut ebbar festen ut och kvinnorna går i procession med bruden för att tvätta kläder.

För att festen ska kunna ordas, måste man får pengar och på alla fester ger gästerna sitt bidrag till organisatörerna (läs familjen). Det svåra är att lista ut vilken dag jag borde vara på plats för att inte vara oartig, hur länge jag ska sitta, när det är dags att ge vilken summa pengar till vem och om man förväntas hålla tal till, samt vilken tidpunkt man ska klä sig i plagget med det gemensamt införskaffade tyget.

Fester är inget man tar lätt på här. Eftersom ens socialskydd är de personer man känner är det viktigt med ett stort nätverk med tjänster och gentjänster. Fester tjänar som en arena för att behandla de här relationerna. OM jag har förstått saken rätt...


lördag 29 april 2017

Glimtar av livet



Min gata är fortfarande uppgrävd, men arbetet fortskrider så det kanske blir möjligt att köra in "min" bil på gården så småningom. 
Jag försöker utöka mängden grönsaker och variationen i min kost. Senegalesisk mat är god, men det blir lite enahanda ibland.

Anne Marie och jag ska ha vår byrå i detta rum i framtiden. Känns konstigt att byta efter två år, men samtidigt spännande.


video
Soluppgång över havet. För att citera Bo Kaspers orkester: "Vackert land vi bor i!" Jag blir helt rörd.

tisdag 18 april 2017

Diken, doft och... dadelpalm?

Sedan början av året har staden hållit på att bygga någon slags dränering av regnvatten. Under synoden i mars kom jag hem till denna syn (jag hade blivit förvarnad).Tydligen ligger grundvattennivån inte så värst lågt. I dagens läge har de fått till stånd ett stort betongrör nästan fram till min bro. Hoppas de hinner bli klara innan regnen kommer.

Nimm-trädet blommar. Det är en av de bästa dofter som finns. Får mig alltid att tänka på spänningen i att leka butik utanför vår port i Mbour. Mangosäsongen har också kommit igång. Mums!
Återanvänt material från en palmsöndags gudstjänst firad på en fredag. Mycket bra gudstjänst!


söndag 16 april 2017

Påskanatt

Månen lyser och stjärnorna bleknar lite i dess sken. Vi har kört ut på en slätt för att se på dem och lyssna på tystnaden. Eftersom mina medresenärer träffade på en orm senast vi var ute på nattstråk (i vårt kvarter), stampar vi nu för säkerhets skull lite extra.

Vi har nyss haft nattmässa. Det var Ngor Ndour som predikade och han gjorde det som vanligt väldigt bra, med inlevelse och ett rakt evangelium. På vägen hem trängde jag in så många jag fick att rymmas i bilen. Vi skulle alla till vårt kvarter, som är tillräckligt långt borta för att vara besvärligt att promenera till mitt på natten, men tillräckligt nära för att packa bilen full. Ändå blev det några som fick promenera. Därifrån fortsatte vi finländare på stjärnjakt.

Efter en stund beslutar vi oss för att fara hem igen. Vi har fått lyssna på lite stillhet, även om trummor från staden hördes ända hit. Jag tar farväl av mina vänner och kör den sista biten till mig. Några ynglingar springer över gatan och jag tvekar att parkera och stiga ur bilen. Sedan tänker jag: "Där är ju nattvakten!" Jag öppnar fönstret och frågar killarna: "Varför springer ni?" De svarar: "Romaans!" Först klickar det inte alls. Så fattar jag och parkerar. De hälsar vänligt på mig med namn. En grannkvinna ber mig komma och snacka med henne en stund. Hon orkar inte försöka sova i värmen som strålar från väggarna inomhus. Ute är det behagligare. Allt är idylliskt och jag tycker jag var fånig som tvekat tidigare. Den sista sträckan hälsar jag på närmaste grannens ungdomar. De frågar om jag vill komma och dricka te. Jag svarar att jag vill sova, men tack.

Det är fint att ha sådana grannar och ett sådant liv! Här hör jag hemma som invandrare. Tack att jag får leva detta liv!


lördag 1 april 2017

Faticks värme...

En månad i Dakar är avslutad. Det var skönt att frysa lite och undervisa trevliga studerande i pedagogik och ungdomsarbete. Verkligen givande och något jag trivts med ypperligt. Idag avslutade vi med att göra en familjegudstjänst, vilket ingen av de studerande varit med om förr (om man inte räknar att en av dem hört en predikan för barn).

Här är några intryck från månaden:

Gabriel Bakhoum och Diene Sarr gör kreativt arbete medan de andra är ute på spårning. Anne Marie Dione satsade mycket på konkreta undervisningsövningar (viktigt!) medan jag gärna ville ha med mycket pyssel, diskussion och lek som alternativ till föreläsningsundervisning. 

Jag hade tänkt mig ett kollage, men det här fungerar ju också bra! Det handlar om fem delar av det kristna livet.

Anne Marie, söndagsskol- och skrifskolansvarig, sitter bredvid Mame Coumba Faye (längst till höger), diakoniansvarig, under kyrkans synod i Fatick. Båda studerade i föregående teolog-skolningsprogram i Yeumbel. 

Efter synoden hade vi fått med oss en förkylning och eftersom vi alla åt ur samma fat var det inte många näsor som undgick snytningar. Att det dessutom var svalt i Dakar bidrog kanske till att det tog ca två veckor att bli frisk. Här sitter jag i solen, eftersom det blev för kallt att ta en middagsvila inomhus. Annars undviker jag solsken så långt det är möjligt.

Yeumbel är också en ny kapellförsamling till Dakars församling. Anne Maries man är präst där. På kvällarna passade hon på att brodera gudstjänst-textilier här  på basen av en kristussymbol tecknad av vår elev Diamane Sene. Vi hade många trevliga samkväm och en del sport.
 
Kvinnan och solnedgången: En barndomskompis återvände för första gången på 25 år till landet och den strand vars solnedgångar vi tittat på många gånger i Ngaparou. Det var en känsloladdad stund under en fin helg tillsammans. Vilket privilegium!


På vägen hem insåg jag att jag nått en milstolpe. Livet i Finland känns avlägset. Tidigare var det i rätt så färskt minne och jag kände att det var en viktig del av mitt liv. Klart att Finland fortfarande är den största biten av mig, men jag har nått ett skede där mitt senegalesiska liv är mer konkret och jag har lite svårt att minnas vad en finsk vardag innebär. Jag tror jag skulle ha lite anpassningssvårigheter, om än rätt så kortsiktigt än så länge. Det känns lyxigt att vara hemma i Fatick just nu med vänner och grannar.

fredag 3 mars 2017



”Under 40 dagar och nätter – vilken kärlek! Kristus var nådig mot oss. ” sjöng vi i kyrkan.



I förrgår klädde senegalesiska barn ut sig för Mardi Gras – fastlagstisdag. Arbetscentret och församlingen i Fatick inledde fastetiden med en gudstjänst under onsdagsförmiddagen. Jag blev starkt berörd av sången, liturgin och budskapet om att omvända sig och göra bättring. Vilket privilegium!

måndag 20 februari 2017

Den omvända slöjan

I Sverige har en svensk ministers slöjbruk i Iran väckt uppståndelse. Omvänt kan man se det som att andra ministrars syn på svensk kultur och svenska värderingar, var den egentliga orsaken till uppståndelsen. Själv klär jag mig dagligen i långa kjolar/skjortor för att bättre passa in i de tankar och idéer som finns här. Vice versa, kan kvinnor här stå med brösten bara,  på ett sätt som inte alls skulle gå för sig i Finland (t.ex. i samband med amning under samtal med den manliga pastorn i kyrkdörren - trots att barnet sedan länge fokuserat på annat - eller topless tidigt på morgonen utanför sitt hus).

En gång förde jag en lång debatt om hur fel det är av vissa kyrkor att hindra människor att komma till kyrkan pga sandaler. Men sedan vände någon på steken och konstaterade att det är rätt att sätta riktiga skor på fötterna då man går till kyrkan - av respekt för den andras tradition. Jag anser fortfarande att Jesus inte bryr sig ett dyft om du har sandaler eller inte, men man kan akta sig för att på flit väcka onödiga förargliga associationer precis som man definitivt ska akta sig för att exkludera folk. Jag tar även gärna av mig skorna om jag gör ett besök i en moské. Av respekt. Av respekt låter jag bli att besöka vanliga moskéer i Senegal, eftersom de är menade för muslimsk bön och inte för turism.

På väg hem från en reformationsfest i Dakar samspråkade jag med en lokal kollega om slöjan. Här är det traditionellt gifta kvinnor som bär huvudduk - inte en slöja utan något som kallas en fulaar och som kanske lite liknar en turban. De senare åren har en mer oljestatlig version av islam spridit sig i landet. De bär hijab, eller ibadu som vi kallar det här. Eftersom senegaleser är måna om samförstånd kan de bli irriterade på denna mer svartvita syn på saker och ting. Ibadun har inte riktigt slagit igenom som religiöst fenomen.

Men, nu har den slagit igenom som modefluga bland unga kvinnor (vilket de ursprungliga ibadu-anhängarna inte alls gillar). Här är orsaken till flugan: I Senegal sitter skönhet mer i kläder och håruppsättningar än i kroppsform. En ung ogift kvinna vill alltså ha vackra flätor på huvudet eller varför inte ett fint plagg. Flätor är dyra och håller inte så länge. Då är det mer ekonomiskt att köpa några ibadun att bära mellan de olika frisyrerna. Mycket praktiskt! Det är ett trick som används av både mindre religiösa muslimer och av kristna flickor. Fast inte så att alla skulle ha dem. Till största delen tror jag det handlar om mode och pragmatism, men jag undrar om någon även ser det som en slags känga till den utländska varianten av islam?




onsdag 15 februari 2017

Händelserika tider

Min pappa har varit på besök och kyrkan har haft sin årsfest. Snart är det reformationsdag och sedan dags att undervisa barn- och ungdomsarbete i Dakar för teologiestuderandena. Förberedelserna är igång. Snart är det också kyrkans synod igen och missionärsmöte. Sedan följer en period med många seminarier igen... Ja, det är mycket att fundera på. Be gärna för ork och gott humör.

Idag cyklade jag till arbetet och möttes av tjutande skratt från barn som såg mig. Tydligen inget de är vana att se. Rätt så irriterande tyckte jag. Men ikväll har jag sopat min gård och umgåtts med åsnor (klappade och matade dem). Även det var verkligt konstigt beteende i senegalesernas ögon, men mina grannar är mer vana vid toubaber och mycket mer väluppfostrade ;) Mitt intresse för djur förbryllar alla här. Djuren kom hit för att jobba med byte av gräs på min hydda. Det var riktigt avslappnande att umgås med grannarna och djuren.


Pappa i Ngaparou där vi tillbringat många lediga stunder under åren.

Festblåsa à la Senegal och Faticks församling.

Kyrkans årsfest/skördefest. Det blev en hel del förberedelser för mig i år.

Då jag skulle till jobbet hade de redan börjat riva ner det gamla taket.
Helt underbara! Till slut fick jag klappa lillen (den främre) också och taket blev fint.

Är det detta som kallas att fånga ljusstrålar?

måndag 6 februari 2017

Jag räddade en kattunge idag

Det stämmer. Jag hoppas jag räddade livet på en kattunge då jag var ute och gå i morse. Vi hörde ett ihålligt jamande från en taggig buske och efter några försök såg jag katten. Den hängde upp och ned i en vriden ställning från ena bakbenet som hade genomborrats av en tagg. Då jag kom närmare blev den räddare och till en början försökte den försvara sig, men det tog inte länge innan den började spinna då jag väl brutit av en gren, svängt ungen och lyft den ur taggens grepp. En mer tacksam unge kan man inte hitta. All rädsla var borta. Den spann och gosade i min famn. Jag lät den hållas ett tag innan jag satte ner den och gick vidare. Den försökte följa efter, men jag sade till den att den skulle stanna med sina syskon som jag såg på muren och så gick jag fort. Stackars liten! Hoppas den inte får problem av såret.

Som vanligt är katten på bilden inte katten i berättelsen.
Händelsen fick mig att reflektera. Jag skulle ha velat hjälpa katten mer (adoptera den, ge den en stelkrampsspruta), men det finns så många, att jag omöjligt kan hjälpa alla. Inte ens kattungarna som lämnats på gatan för att dö och som tjuter efter sin mamma så det skär i hjärtat. Då skulle jag aldrig hinna med det jag skickats att göra. Och det samma gäller tyvärr även människor. Förstås kan man inte lämna någon att dö, men hur vet man med säkerhet i vilka fall det är fråga om liv och död och när det handlar om annat? Man måste bara lita på sin intuition och hjälpa där man tycker att man kan. Den bästa hjälpen är sådan att personen inte blir beroende av en. Fast även det är svårt då jag inte är tillräckligt insatt i det mångbottnade senegalesiska socialsystemet med klaner osv. Nåväl, man gör vad man kan och lär sig längs med vägen.