söndag 4 december 2016

Vilket privilegium!

För några veckor sedan hade jag en riktigt dålig dag: Hade en massa ogjort jobb, sociala plikter, problem med bankomater och insåg plötsligt att jag befann mig på golvet efter att min "nya" stol gått sönder.

En av mina "plikter" den dagen var att gå på en namngivningsceremoni. Stressad gav jag mig iväg, men man "kan bara inte" ha riktigt bråttom i Senegal, så takten trappades av under vägen. Väl framme insåg jag att det nu var "the real deal" på gång. Här dansade och trummade serer-kulturens proffs och inflytelserika kvinnor. En griotte underhöll oss med något som jag tolkade som socialt spex, även om min bänkgranne svarade nekande då jag frågade.

video


Förstås blev jag tvingad att dansa, trots att jag verkligen kände mig som en anka på balett (även om balett är så långt från serer dans man nog kan komma). Men det var en så fantastisk möjlighet att iaktta kulturens rikedom och jag kände mig varmt välkomnad. (Om vi bara kunde lära oss att ha den inställningen till utlänningar i Finland!) Det märktes förstås att det fanns en hel massa jag inte förstod, men jag frågade allt emellanåt.

Plötsligt kom det in en man med en talande trumma (en som ändrar ton beroende av den spänning som uppstår i remmar då trumman knips åt i armhålan...) Trummaren kungjorde förstagångsmammans ankomst. Hon hade rikligt med smink och fantastisk klänning, som hade passat på självständighetsbalen. Kvinnor bredde ut vackra tyg framför hennes fötter. Trummaren själv verkade samtidigt nonchalant och uppmärksam och... Det märktes att han kunde sin sak, hade fått otrolig rutin i det (kanske t.o.m. för mycket) och visste precis när han skulle  dra en trumvirvel för att hänga med i det sociala spel som utspelade sig framför oss. Bland annat börjar griotter lovorda någon tills personen tycker de har prisat dem tillräckligt och skänker dem en sedel för att det inte ska bli för pinsamt. Lyckligtvis förstod de att inte lovprisa mig flera gånger, för pengarna tog slut.

Den dagen blev en fin dag. Jag var stolt över den rika senegalesiska kulturen och så tacksam att kunna få ta del av den, även om det antagligen alltid kommer att vara ett skrap på ytan för mig som västerlänning. Det finns så otroliga djup här, som vi inte har en endaste blekblå aning om i Finland. Världen är så stor och så full av skatter!


Veckoslutssysslor

På torsdag kom jag hem från en längre resa och på kvällen uppmärksammade min nattvakt mig om att däcket var helt tomt. Jag är väldigt glad för att det inte gått sönder under vägen. (Tack Gud!)


Eftersom jag har en storebror som lärt sin syster att byta däck, beslöt jag mig att ta mig an uppgiften följande morgon. Trots att jag inte kände mig överdrivet varm svettades jag ymnigt i ansiktet.


Binta Marone, som jobbar hos mig tyckte hon ville pröva hon också.


Det var ett antal år sedan jag gjort det här senast, så det tog lite tid och jag glömde ett steg och fick backa lite. Men det gick riktigt bra tills vi skulle få upp bultarna. Det hjälpte inte att stå på la clée (skiftnyckelskaftet?), så vi kallade några killar till hjälp. De lyckades inte heller trots vatten och "percussion shocks". Det visade sig att själva nyckeln var för fjuttig, för då vi fick tag på en annan gick det i ett nafs.

Då  reservdäcket var på plats visade en kollega mig till däckreparatören. Eftersom det tidigare konstaterats ett problem med ventilen blev jag överraskad att märka att däcket hade två hål som läckte rikligt. Reparatören, herr Sy, konstaterade att det lätt skulle gå att lägga in en innerring och sedan skulle ringen vara ok en lång tid framöver. Sagt och gjort. Det märktes att herr Sy var van att byta däck, för det gick i ett huj. Det ska nog skaffas 4 nya däck snart, trots allt. Misstänker att de är under rätt hårt slitage.


Pastorn i vår församling kallade oss till möte för någon månad sedan med resultatet att jag fick två egna gudstjänst-turer. Det var bara att låta sy upp en alba, eftersom församlingens är väldigt stor och lång. Jag var nöjd med resultatet.

Nu gäller det bara att förbättra min liturgi-vana på serer. Det är i princip lätt, eftersom man bara behöver läsa innantill, men jag skulle vilja bli bättre på det och kunna nyansera. Märkte t.ex. plötsligt att jag var inne i den allmänna förbönen utan att riktigt ha märkt hur jag hamnade där. Och så hade jag missat dagens bön, som man skriver själv, och fick improvisera på franska. Men vid det laget var jag så insatt i söndagens tema, att det inte alls var svårt att hitta orden efter att ha bett en tyst bön om ledning. Hade förberett mig på att själv översätta predikan till serer, men kyrkans president Thomas Diouf hoppade in och gjorde ett bra jobb. Och så har vi har numera en fin kör i församlingen och det är många väldigt glada för. (Tack Herre!)




tisdag 8 november 2016

Kvinnornas bibelstudium - om att svära

Förra veckan hade vi bibelstudium med texten om Johannes döparens död (Markus ev). Vi hade nyss haft Allhelgona, som här hålls 1.11 till skillnad från i Finland. Avsnittet började med att olika personer trodde att Jesus var t.ex. Elia eller en uppstånden Johannes döparen. Plötsligt insåg jag att det för en serer inte alls ter sig så hemskt konstigt. Döden är nämligen inte så definitiv i deras traditionella världsbild. Här finns tankar om reinkarnation och upplevelser av att ha råkat på människor som nyss dött. (Sådana upplevelser talas det om i Finland också.) Det är en orsak till att man här alltid ska specificera vad man menar då man säger att Jesus har uppstått från de döda.

Dessa tankar ledde mig in på orsaken till att folk trodde Jesus var Elia eller Johannes. Och det gav en intressant synvinkel: Elia levde under en tid då det norra kungariket Israel hade en kung som ville införa en främmande gud och åsidosätta Israels egen. Elia kämpde mot det och mot orättvisor som kungen ville syssla med. Johannes igen talade om att omvända sig dvs. sluta upp att göra orättvisa och dåliga saker. Det var alltså sådana budskap Jesus kopplades ihop med: Att följa den Enda Guden och att vända tillbaka från felaktiga vägar, även om det kan kosta en mycket, som det gjorde för Johannes.

Mina senegalesiska vänner fokuserade på Herodes, som inte tänkte efter innan han lovade för mycket. Därför handlade han mot sitt samvete genom att döda Johannes. De konstaterade att man ska tänka efter innan man svär att göra något, t.ex. att gifta sig. I den här kulturen är det vanligt att man säger något för att bibehålla god stämning eller inte skada någons heder, utan att man nödvändigtvis tänker göra vad man sagt. Därför bedyrar man ofta för att visa att man menar allvar. Gud har mycket att säga om den saken. Moseböckerna säger att man inte ska svära vid Gud, eller hans tron etc. Har man sedan lovat något så ska man skynda sig att uppfylla det, för att inte i misstag låta bli att göra vad man sagt. Ditt ja ska vara ja och ditt nej ska vara nej. Sererernas kultur är ofta mycket närmare GTs kultur än den västerländska. Men antagligen har Bibeln haft inverkan under många tusen år: De moderna israeler jag träffat är väldigt rakt på sak :)




måndag 7 november 2016

Turandoor

Igår vick en liten flicka på bara några dagar sitt namn. Hon heter Anna Lena Ndour. Det innebär att jag är lite utav en gudmor för henne. Då jag frågade vilket ansvar det innebar berättade de att jag skulle köpa en väska med saker att ge till babyn. Det visade sig nog innebära lite mer, som jag sedan kom ihåg att jag sett någon gång, men ju hade glömt. Det blev en lång, varm och spännande dag hos min kompis. Det var mycket ljud, trevligt snack (varav jag inte förstod allt för mycket eftersom de talade snabbt och i munnen på varandra) en del lovsjungande av mig (och sedan skulle jag betala lovprisaren, det hör till) en del dansande och en hel massa serer-sånger. Vissa personer har sina egna sånger lärde jag mig. Jag tror jag fick en jag också.


lördag 5 november 2016

En sån dag Herre!


Idag har jag skrattat mycket. Jag visste att det var flera personer jag skulle träffa, men det var inte mer än en sak som jag verkligen hade en tidpunkt för. Under dagens lopp bestämde jag tid med tre olika personer och tre gånger höll inte tiden alls, och det var delvis mitt fel. Allt flyter här och det får man räkna med. Kanske är det bäst att inte planera vissa saker allt för noggrant..? Överraskningar råkar man nämligen på stup i kvarten. Både på jobbet och i privatlivet. Och så får man helt enkelt bara skratta åt det som kanske inte följer manuskriptet. Nyckeln är nog att inte räkna med att hinna med så mycket. Denna dag var lång och späckad och full av fina människor, bland annat än rätt så nyfödd en.

Den första tiden på jobbet har i mångt och mycket handlat om att röja i de material vi har. En massa lådor med gamla böcker delade jag upp till användning i de olika församlingarna. Tomma burkar som jag sparat under åren distribuerades i dagklubbarna. De arbetsblad som ännu skulle distribueras i år har ordnats upp och så hittade jag en låda med gamla bilder som klippts itu /i fyra bitar så att de bildar pussel. Och jag måste säga att det blev ett enormt pusslande att ordna upp dem för att kunna distribuera i dagklubbarna. Det var en fin pedagogisk idé som min föregångare haft. Och allt blev klart med den budgetuppföljning vi sysslat med under veckan. Så även det pusslet har fallit på plats. Skönt med lite ordning i arbetsrummet igen!

Lyckligtvis fick jag hjälp av vår amerikanska praktikant, aka Jegaan Diouf, med pusslet. Annars hade jag nog varit i trubbel. Ett stort tack till honom och till Mosaan Faye, en annan praktikant som också hängde med på ett hörn.

Jag är så tacksam, för det känns verkligen som om rollerna i vårt team börjar klarna.



söndag 30 oktober 2016

En månad i landet

Har haft en tid då jag inte lyckats komma in på min blogg. Men nu är jag tillbaka och dessutom hemma sedan en månad. Det har regnat en gång, men sedan minskade fukten och det blev några relativt svala dagar. Är fortfarande glad åt att ha luftkonditionering och tillbringar mycket tid i mitt lilla svala paradis. Det är vad mina två goda vänner kallar mitt rum.

Senegaleserna känner också av klimatet. Många är sjuka efter regnen. Skolorna har börjat, men skörden är ännu inte samlad. Det innebär att det blir svårare att betala skolavgiften, speciellt som tre av de största muslimska högtiderna inföll nära skolstarten. Vår avdelning har kört ut material till klasserna och gräset är högt längs vägarna. Ibland har jag svårt att hitta då alla landmärken döljs av gräset (sådär som saker tappas bort i snön i Finland).

Under ett byabesök träffade vi på en stor hjord getter, får och kossor. Just nu har de mat så att det räcker!

Man kunde tro att detta är en bild från Finland, men det är faktiskt Dakar. En av mina kolleger har besök.

Med dem åkte vi på safari. Vi såg faktiskt en hel del. 

Med regnet kom strömavbrotten. Än en gång blev mitt hus strömlöst trots att de andra husen klarade sig. Tack och lov märkte min kompis att... propparna(?) till mitt hus hade brunnit. Maten i kylen mådde inte så bra då jag äntligen fått saken reparerad, men frysmaten klarade sig.

Den största risken i detta land är som sagt trafiken. Här ett exempel som t.o.m. får mina senegalesiska vänner att höja på ögonbrynen.
Men i det stora hela verkar Senegal må ganska bra. Livet rullar på. Människor har mer eller mindre harmoniska relationer, skämtar familjärt med varandra och tar hand om varandra. Jag är enda finska missionären i Fatick, men här finns numera tre praktikanter, varav en från Finland. Det är riktigt trevligt. Och så är mina grannar och vänner mycket fina de med. Under de två första veckorna hann jag träffa mina kolleger i Dakar, vilket var kul.




måndag 19 september 2016

södra Finland turné del 2

...med lite sverige-krydda. Man kunde sammanfatta det med smakbitar från kulturens flutna tider och mer modern nostalgi.



Tomte eller? Medeltid i Nyköping.
Skeppsgravar i Sverige från bronsåldern?

Medeltida marknad i Kokkola!

Bilden representerar församlingsbesök. Härlig bubbla!

Finland har vackert ljus under tidiga höstkvällar. Bilden står
 för finska natur och besök hos kompisar.

Jag hann besöka Hagelstamska skolan, stan och tidigare kolleger. 















fredag 12 augusti 2016

Södra Finlands turné

Läger med intressanta kurser, sköna människor, landskap, kultur och fantasi. Det har jag fått vara med om.

 Mycket talande bild.

Medeltida kyrka och jungfrudans! Kanske nästa hennatatuering???

Skärgård, kompisar och kompisars barn. Skönt café.

En knekt. Jag gillade att pröva ringbrynja, men jag förstår att många som bar dem behövde väpnare och små lustiga mössor under. Sjukt tung och kall! På Kastelholms slott gjorde jag något som känns en aning exotiskt: Jag rev mig på en ringbrynja... så det kom bloood ;) Och vi märkte att besöket på slottet var på dagen 350 år efter att Ålands "första häxa" avrättades. Historien kan vara skrämmande, och det är dagens värld också ibland.

Ja, så måste man ju ta en bild i studentpose också :) Det borde jag ha gjort på studentfotot. Men bättre sent än aldrig, och det blev ju riktigt lyckat!


torsdag 7 juli 2016

Pa tu ta? Pa tu ta na kako tu?

Här håller min mamma på att initiera min moster Ia från Sverige i KAJs superba musikaliska dialekt-humor.
Moster Teta, mamma och Ia.


onsdag 22 juni 2016

Aji Coumba Tacko

I ett av mina församlingsbesök i sommar är det tänkt att jag ska lära ut en dans. Jag kollade med en kompis som lovade att jag kunde filma henne medan hon lärde mig dansen. Tyvärr hade jag knappast förklarat tillräckligt bra. Senegaleser är så duktiga på dans att de inte förstår en finländares behov av strukturerad inlärning av koreografi steg för steg, med förenklande moment. Det är så uppenbart för dem hur man ska göra att det räcker med att visa några gånger och så är det fixat.

Min plan att göra en enkel video, gick helt i stöpet eftersom det kom en massa barn in på gården då de hörde trummandet. De dansade framför kameran, så att fötterna på dem som filmades inte syntes. Alla, vuxna som barn, var ivriga och mer intresserade av att ha kul och att interagera än att vänta på rätt moment i filmningen. Det var bara att ge upp mina ambitioner och dras med i stundens glädje, medan jag försökte få någon slags inblick i vad danserna gick ut på - för det var inte enbart Adji Coumba Tacko som stod på menyn, utan också sabar, sererdans och andra inslag.


Jag visade dem letka jenkka och försökte med macarena, tills jag insåg att jag inte längre mindes de sista takternas rörelser. Gagnam style slog jag genast ur hågen. Tillställningen avbröts då det blev dags för att bryta fastan och barnen måste gå hem.

måndag 20 juni 2016

Veckoslutsintryck ur vardagslivet

Vad gör två missionärer en lördagskväll? Jo, det händer att det blir hennatatuering. Jag lärde mig att inte olja in huden innan, utan snarare att använda hårtork för att värma upp geggan (förutsatt att den hålls rätt så blöt).

Rikligt med färg som fönats fastnar bra i huden.
Oljad hand utom i kanterna.
Men det var förra helgen. Idag var jag tillbaka i Gandiaye, och det var kul att se sina "gamla" konfirmander! Vi hade diskuterat att göra en familjemässa, men hann inte träffas innan. I telefon lyckades jag inte höra vad de andra sade. Församlingen i Gandiaye börjar ofta mässan före utsatt tid, så för att förenkla det hela blev det bara predikan på vår lott. Men oj vad de skötte resten bra själva! Ungdomarna läste texterna, en barnkör ledd av ett barn (!) skötte musiken, prästen välsignade barnen och det var härliga tider med trummorna. Jag och Anne Marie predikade med lite teatraliska illustrationer och föremål, vilket gick hem både hos vuxna och åtminstone de äldre barnen. Det blev lite fniss då jag trampade sönder en folieinpackad låda och efter fottvagning (förlåtelsesymbol) fick foten torkad av lådans "ägare". Men om jag inte minns fel blev det applåder då syndaren och förlåtaren skakade hand. 

Under matpausen underhöll barnen sig själva. 
Efter gudstjänsten tog vi en diskussionsstund med barn och ungdomar. Vi värmde upp med "När det stormar" och gester. Som vanligt skrattade alla hjärtligt åt den lilla och den stora stormen. Sedan blev det en ta-fatt variant i solen, som fick gårdens grisar att skrikande fly bort från horden av barn. De förstod förstås inte vad som pågick och för att vara ärlig var det några många av de yngre barnen som trots sin entusiasm inte riktigt fattade idén heller :) Men vi fick bra med svar på våra frågor efter lekarna, vilket var hela poängen med uppvärmningen.

Matpaus i skuggan.
Med de vuxna satt vi länge och diskuterade. De blev väldigt ivriga och  behövde visst lufta en del känslor, för det blev en rätt så högljudd kakafoni, trots att alla verkade vara överens. Det var ett bra samtal och jag slogs igen av hur vänliga senegaleser kan vara. 

Trots att vi satt i skuggan under träden hade jag på något vis lyckats bränna mig ordentligt, vilket jag märkte först då jag kommit hem. Jag hann inte skriva rent rapporten från mötet, men det var en bra dag.

onsdag 15 juni 2016

Mellanlandning

Dakar var bra, men det har känts skönt att vara hemma igen. Jag njuter på ett annat sätt av landsbygden nu och tar det lugnare. Tror det var bra för oss alla att jag var borta ett tag. Mina kolleger är motiverade och jag med, trots att Finland väntar. Nu ska jag strax ut och gå.

fredag 3 juni 2016

Skolavslutning!

På ILTS (Institut Luthérienne de Théologie du Sénégal) åt vi en måltid och tackade varandra för skolåret.
På väg hem firade jag själv ett avslutat kapitel med glass och te på café. 

Så är den här perioden i livet slut. Vi hade en dag med utvärdering och jag försökte smita in lite bibelundervisning också. Det har varit kul att lära känna de blivande prästerna lite. Jag tror det blir bra med dem. Jag har en skuggläroplan. Utöver själva ämnet försöker jag öva upp andra färdigheter som är till nytta: Skrivövningar, datoranvändning (ja, det ökar i dagens läge, speciellt om man ska skriva rapporter), sammanfattningar osv. Det känns som om missionärens liv är annorlunda idag än under mina föräldrars tid, men det är världen också. 


Jag har haft förmånen att vara med om flera gudstjänster här i Dakar. Kören är fin, trummorna gör mycket till upplevelsen och jag gillar att församlingen har söndagsskola med välsignelse av barnen efter nattvarden. Varje samling tar barnen på sig sin namnlapp och efteråt hängs den upp i det här trädet framme bredvid koret. För barn är det viktigt med regelbundna inslag och jag gillar det här. Det ger också barnen en plats i församlingen.