måndag 20 februari 2017

Den omvända slöjan

I Sverige har en svensk ministers slöjbruk i Iran väckt uppståndelse. Omvänt kan man se det som att andra ministrars syn på svensk kultur och svenska värderingar, var den egentliga orsaken till uppståndelsen. Själv klär jag mig dagligen i långa kjolar/skjortor för att bättre passa in i de tankar och idéer som finns här. Vice versa, kan kvinnor här stå med brösten bara,  på ett sätt som inte alls skulle gå för sig i Finland (t.ex. i samband med amning under samtal med den manliga pastorn i kyrkdörren - trots att barnet sedan länge fokuserat på annat - eller topless tidigt på morgonen utanför sitt hus).

En gång förde jag en lång debatt om hur fel det är av vissa kyrkor att hindra människor att komma till kyrkan pga sandaler. Men sedan vände någon på steken och konstaterade att det är rätt att sätta riktiga skor på fötterna då man går till kyrkan - av respekt för den andras tradition. Jag anser fortfarande att Jesus inte bryr sig ett dyft om du har sandaler eller inte, men man kan akta sig för att på flit väcka onödiga förargliga associationer precis som man definitivt ska akta sig för att exkludera folk. Jag tar även gärna av mig skorna om jag gör ett besök i en moské. Av respekt. Av respekt låter jag bli att besöka vanliga moskéer i Senegal, eftersom de är menade för muslimsk bön och inte för turism.

På väg hem från en reformationsfest i Dakar samspråkade jag med en lokal kollega om slöjan. Här är det traditionellt gifta kvinnor som bär huvudduk - inte en slöja utan något som kallas en fulaar och som kanske lite liknar en turban. De senare åren har en mer oljestatlig version av islam spridit sig i landet. De bär hijab, eller ibadu som vi kallar det här. Eftersom senegaleser är måna om samförstånd kan de bli irriterade på denna mer svartvita syn på saker och ting. Ibadun har inte riktigt slagit igenom som religiöst fenomen.

Men, nu har den slagit igenom som modefluga bland unga kvinnor (vilket de ursprungliga ibadu-anhängarna inte alls gillar). Här är orsaken till flugan: I Senegal sitter skönhet mer i kläder och håruppsättningar än i kroppsform. En ung ogift kvinna vill alltså ha vackra flätor på huvudet eller varför inte ett fint plagg. Flätor är dyra och håller inte så länge. Då är det mer ekonomiskt att köpa några ibadun att bära mellan de olika frisyrerna. Mycket praktiskt! Det är ett trick som används av både mindre religiösa muslimer och av kristna flickor. Fast inte så att alla skulle ha dem. Till största delen tror jag det handlar om mode och pragmatism, men jag undrar om någon även ser det som en slags känga till den utländska varianten av islam?




onsdag 15 februari 2017

Händelserika tider

Min pappa har varit på besök och kyrkan har haft sin årsfest. Snart är det reformationsdag och sedan dags att undervisa barn- och ungdomsarbete i Dakar för teologiestuderandena. Förberedelserna är igång. Snart är det också kyrkans synod igen och missionärsmöte. Sedan följer en period med många seminarier igen... Ja, det är mycket att fundera på. Be gärna för ork och gott humör.

Idag cyklade jag till arbetet och möttes av tjutande skratt från barn som såg mig. Tydligen inget de är vana att se. Rätt så irriterande tyckte jag. Men ikväll har jag sopat min gård och umgåtts med åsnor (klappade och matade dem). Även det var verkligt konstigt beteende i senegalesernas ögon, men mina grannar är mer vana vid toubaber och mycket mer väluppfostrade ;) Mitt intresse för djur förbryllar alla här. Djuren kom hit för att jobba med byte av gräs på min hydda. Det var riktigt avslappnande att umgås med grannarna och djuren.


Pappa i Ngaparou där vi tillbringat många lediga stunder under åren.

Festblåsa à la Senegal och Faticks församling.

Kyrkans årsfest/skördefest. Det blev en hel del förberedelser för mig i år.

Då jag skulle till jobbet hade de redan börjat riva ner det gamla taket.
Helt underbara! Till slut fick jag klappa lillen (den främre) också och taket blev fint.

Är det detta som kallas att fånga ljusstrålar?

måndag 6 februari 2017

Jag räddade en kattunge idag

Det stämmer. Jag hoppas jag räddade livet på en kattunge då jag var ute och gå i morse. Vi hörde ett ihålligt jamande från en taggig buske och efter några försök såg jag katten. Den hängde upp och ned i en vriden ställning från ena bakbenet som hade genomborrats av en tagg. Då jag kom närmare blev den räddare och till en början försökte den försvara sig, men det tog inte länge innan den började spinna då jag väl brutit av en gren, svängt ungen och lyft den ur taggens grepp. En mer tacksam unge kan man inte hitta. All rädsla var borta. Den spann och gosade i min famn. Jag lät den hållas ett tag innan jag satte ner den och gick vidare. Den försökte följa efter, men jag sade till den att den skulle stanna med sina syskon som jag såg på muren och så gick jag fort. Stackars liten! Hoppas den inte får problem av såret.

Som vanligt är katten på bilden inte katten i berättelsen.
Händelsen fick mig att reflektera. Jag skulle ha velat hjälpa katten mer (adoptera den, ge den en stelkrampsspruta), men det finns så många, att jag omöjligt kan hjälpa alla. Inte ens kattungarna som lämnats på gatan för att dö och som tjuter efter sin mamma så det skär i hjärtat. Då skulle jag aldrig hinna med det jag skickats att göra. Och det samma gäller tyvärr även människor. Förstås kan man inte lämna någon att dö, men hur vet man med säkerhet i vilka fall det är fråga om liv och död och när det handlar om annat? Man måste bara lita på sin intuition och hjälpa där man tycker att man kan. Den bästa hjälpen är sådan att personen inte blir beroende av en. Fast även det är svårt då jag inte är tillräckligt insatt i det mångbottnade senegalesiska socialsystemet med klaner osv. Nåväl, man gör vad man kan och lär sig längs med vägen.





måndag 16 januari 2017

Arbete och rekreation

Anne Marie Dione och Waly Thiao. Vi håller på att analysera vårt data. Samtidigt passar vi på att diskutera t.ex. hur kyrkan kan hjälpa ungdomar och barn att behandla sitt religiösa minoritetsskap genom dialog. Vi kom fram till att idealet vore att samarbeta med skolor, ha sessioner av dialog med lokala religiösa ledare och undervisa barn hur de kan  hantera eventuella konfrontationer. Senare får vi se vad som är möjligt/viktigast att genomföra.

På väg hem träffade jag igen på åsnor. De hade tydligen haft en lång dag!

Små åsnor kan vara helt otroligt gulliga.


fredag 13 januari 2017

Tack för alla julhälsningar och paket!

Jag vill passa på att tacka för kort, brev, paket och tidningar ni har skickat mig! De har kommit lite i taget och paketen kom efter jul. Posten är rätt så långsam här, men det är alltid trevligt att få något och det förgyller min dag, när det än kommer.

Anna-Lena

måndag 9 januari 2017

Vi måste arbeta tillsammans för allas bästa!

Det här är en TED-talk som inspirerade mig. Och jag blev väldigt glad, eftersom jag kunde vara stolt över mitt land. Men frågan är om jag kommer att kunna vara det länge till? Finlands placering har nämligen sjunkit med fem steg sedan dess. Men vad fint att den här slags listor finns och får sin röst hörd! Måtte det få oss att vara mindre själviska som grupp!



söndag 1 januari 2017

Årsskiftet 2016-2017 i Fatick


December präglades i stor utsträckning av ett seminarium för söndagsskollärarna. Vi har fått kontakt med en organisation som jobbar i hela Väst-Afrika med söndagsskola och de gjorde ett mycket bra arbete under skolningen. Tyvärr blev vi tvungna att avbryta seminariet och fortsätta det senare pga ett plötsligt dödsfall som berörde de flesta av kyrkans folk. Här är det viktigt att gå på begravningar och man lämnar allt då det inträffar. Vi har haft en hel massa begravningar den senaste tiden. Arbetet kändes tungt, men viktigt! Be gärna för det.

Efter en morgonlänk råkade jag på en intressant scen: Den närmaste hunden på bilden hade hittat ett kadaver och det hade fåglarna också. För att få ro att äta, hämtade hon en annan hund som höll utkik.

Någon hade satt ut jordnötsskal som husdjur festade på.

Mina adventsljus brann ner väldigt olika snabbt.

Både rika och fattiga kom för att se världens nyfödde räddare. Vilket inkluderande budskap!

"Herre gör mig till ett redskap för din frid..." (på serer). Tack mamma för ditt fina konstverk!


söndag 25 december 2016

God jul!

Att koka Yassa för nio familjer tar tydligen en hel massa tid och mer gas än vad min spis klarar av. Men jag fick hänga lite med min namne, som redan är helt otroligt aktiv, medan vi försökte få allt praktiskt ordnat. En barnaskara på tre personer härjade i mitt vardagsrum och jag tycker jag lyckades underhålla dem ganska bra med att lära dem bygga kojor av soffkuddarna. Det blev en riktigt fullspäckad julafton och vi hann med julklappsöppning. Och trots att jag gärna hade varit mer förberedd, klarade jag liturgin relativt bra i samarbete med församlingens pastor Jean-Noël Faye.

Vi hade tränat med en kör under december och in i sista minuten var det oklart om vi skulle sköta hela gudstjänsten eller bara några sånger på slutet. Det blev en sång på slutet pga tidsbrist inför gudstjänsten. Men den var uppskattad. I morse grävde jag en grop och begravde hönsskinnet som blivit över från igår. Det hade börjat stinka rätt så ordentligt. Sedan städade jag lite, kokade glögg och använde upp allt socker (och nästan all kardemumma) i huset. Nu ska jag på dopfest till kvarterets pastorsfamilj och sedan vidare till den enda amerikanska familjen i stan.

God jul allihopa!

fredag 16 december 2016

Gambia

"By stoking fears that he will not go peacefully, Jammeh may be hoping to bully his way into an offer of amnesty or possibly refuge in a third country. And as distasteful as it is, this option may be the most likely to prevent Gambia from slipping into chaos."

                                                                                                                             FP


torsdag 15 december 2016

Livets ironi

Förra december firade vi bröllop i Niakhar. Idag begravde vi bruden.

tisdag 13 december 2016

Teranga i Bibeln

Jag har tidigare nämnt hur mitt liv här öppnar mina ögon för Bibeln. Jag har ännu ett exempel. Någon kanske minns det där stället i Luk 11:5-8:

5 Han sade till dem: ”Tänk er att någon av er går till en vän mitt i natten och säger: ’Käre vän, låna mig tre bröd. 6 En god vän som är på resa har kommit hem till mig, och jag har ingenting att bjuda på.’ 7 Då kanske han där inne säger: ’Lämna mig i fred. Dörren är redan låst, och jag har barnen hos mig i sängen. Jag kan inte stiga upp och ge dig något.’ 8 Men jag säger er: även om han inte stiger upp och ger honom något för vänskaps skull, så gör han det därför att den andre är så påträngande, och han ger honom allt vad han behöver.

Jag minns hur barn i Finland brukade reagera på texten. De började fnittra: "De hade barnen i sängen, ha-ha!" Men sängar är de facto dyra saker här, så man sover som regel ganska många tillsammans och det är inget att skratta åt. Det gjorde man i Finland också då vi levde under liknande förhållanden.

Däremot är texten nog menad att vara lite lustig skulle jag tro. För det första kommer vännen mitt i natten och så är man förstås utan bröd. Typiskt! (Och kanske lite alarmerande?) Eftersom gästvänlighet är (typ) det högsta värdet i Mellanöstern (och i Senegal, där man kallar det "teranga") måste man förstås försöka göra något åt saken. Så man går till en annan vän. Man vill ju verkligen ta emot sin gäst väl. Vännen i sin tur tycker förstås det är sjukt irriterande, men enligt "alla" regler, borde den personen ha varit mer positiv. Så då blir det en lite komisk situation, då personen beter sig oväntat, samtidigt som man känner igen sig i känslan.

Jag känner i alla fall igen mig. Min finländska läggning och teranga kan leda till inre konflikter senast då den 4e personen stiger in genom dörren, just som man kommit hem, och dessutom oftast minst en bär på soxla (=behov). Och Jesus har rätt: Till slut ger man nästan vad som helst bara man får ro att vara i fred. Så påflugenhet lönar sig. Vad lära vi härav? Gud är gästvänlig och kan påverkas, även då det vi ber om inte nödvändigtvis är på sin plats?

söndag 4 december 2016

Vilket privilegium!

För några veckor sedan hade jag en riktigt dålig dag: Hade en massa ogjort jobb, sociala plikter, problem med bankomater och insåg plötsligt att jag befann mig på golvet efter att min "nya" stol gått sönder.

En av mina "plikter" den dagen var att gå på en namngivningsceremoni. Stressad gav jag mig iväg, men man "kan bara inte" ha riktigt bråttom i Senegal, så takten trappades av under vägen. Väl framme insåg jag att det nu var "the real deal" på gång. Här dansade och trummade serer-kulturens proffs och inflytelserika kvinnor. En griotte underhöll oss med något som jag tolkade som socialt spex, även om min bänkgranne svarade nekande då jag frågade.

video


Förstås blev jag tvingad att dansa, trots att jag verkligen kände mig som en anka på balett (även om balett är så långt från serer dans man nog kan komma). Men det var en så fantastisk möjlighet att iaktta kulturens rikedom och jag kände mig varmt välkomnad. (Om vi bara kunde lära oss att ha den inställningen till utlänningar i Finland!) Det märktes förstås att det fanns en hel massa jag inte förstod, men jag frågade allt emellanåt.

Plötsligt kom det in en man med en talande trumma (en som ändrar ton beroende av den spänning som uppstår i remmar då trumman knips åt i armhålan...) Trummaren kungjorde förstagångsmammans ankomst. Hon hade rikligt med smink och fantastisk klänning, som hade passat på självständighetsbalen. Kvinnor bredde ut vackra tyg framför hennes fötter. Trummaren själv verkade samtidigt nonchalant och uppmärksam och... Det märktes att han kunde sin sak, hade fått otrolig rutin i det (kanske t.o.m. för mycket) och visste precis när han skulle  dra en trumvirvel för att hänga med i det sociala spel som utspelade sig framför oss. Bland annat börjar griotter lovorda någon tills personen tycker de har prisat dem tillräckligt och skänker dem en sedel för att det inte ska bli för pinsamt. Lyckligtvis förstod de att inte lovprisa mig flera gånger, för pengarna tog slut.

Den dagen blev en fin dag. Jag var stolt över den rika senegalesiska kulturen och så tacksam att kunna få ta del av den, även om det antagligen alltid kommer att vara ett skrap på ytan för mig som västerlänning. Det finns så otroliga djup här, som vi inte har en endaste blekblå aning om i Finland. Världen är så stor och så full av skatter!


Veckoslutssysslor

På torsdag kom jag hem från en längre resa och på kvällen uppmärksammade min nattvakt mig om att däcket var helt tomt. Jag är väldigt glad för att det inte gått sönder under vägen. (Tack Gud!)


Eftersom jag har en storebror som lärt sin syster att byta däck, beslöt jag mig att ta mig an uppgiften följande morgon. Trots att jag inte kände mig överdrivet varm svettades jag ymnigt i ansiktet.


Binta Marone, som jobbar hos mig tyckte hon ville pröva hon också.


Det var ett antal år sedan jag gjort det här senast, så det tog lite tid och jag glömde ett steg och fick backa lite. Men det gick riktigt bra tills vi skulle få upp bultarna. Det hjälpte inte att stå på la clée (skiftnyckelskaftet?), så vi kallade några killar till hjälp. De lyckades inte heller trots vatten och "percussion shocks". Det visade sig att själva nyckeln var för fjuttig, för då vi fick tag på en annan gick det i ett nafs.

Då  reservdäcket var på plats visade en kollega mig till däckreparatören. Eftersom det tidigare konstaterats ett problem med ventilen blev jag överraskad att märka att däcket hade två hål som läckte rikligt. Reparatören, herr Sy, konstaterade att det lätt skulle gå att lägga in en innerring och sedan skulle ringen vara ok en lång tid framöver. Sagt och gjort. Det märktes att herr Sy var van att byta däck, för det gick i ett huj. Det ska nog skaffas 4 nya däck snart, trots allt. Misstänker att de är under rätt hårt slitage.


Pastorn i vår församling kallade oss till möte för någon månad sedan med resultatet att jag fick två egna gudstjänst-turer. Det var bara att låta sy upp en alba, eftersom församlingens är väldigt stor och lång. Jag var nöjd med resultatet.

Nu gäller det bara att förbättra min liturgi-vana på serer. Det är i princip lätt, eftersom man bara behöver läsa innantill, men jag skulle vilja bli bättre på det och kunna nyansera. Märkte t.ex. plötsligt att jag var inne i den allmänna förbönen utan att riktigt ha märkt hur jag hamnade där. Och så hade jag missat dagens bön, som man skriver själv, och fick improvisera på franska. Men vid det laget var jag så insatt i söndagens tema, att det inte alls var svårt att hitta orden efter att ha bett en tyst bön om ledning. Hade förberett mig på att själv översätta predikan till serer, men kyrkans president Thomas Diouf hoppade in och gjorde ett bra jobb. Och så har vi har numera en fin kör i församlingen och det är många väldigt glada för. (Tack Herre!)