Vardagsbilder

Efter ett besök i en dagklubb for vi hem till ledaren för att diskutera och ge råd. Då vi skulle fara hem kom en
man i hushållet med en stor plastpåse oskalade nötter. Det var trevligt! Att skala nötter är en vanlig syssla.  

Man måste börja mad tt trycka på rädd ställe för att skalet ska öppna sig en aning.

Sedan kan man dela skalet i två och ta ut de två nötterna.

Idag besökte vi dagklubben i Gandiaye, vilket var en trevlig upplevelse. Mycket verkade väl organiserat. På rasten kom barn också från andra grupper ut på gården som var väl inhägnad. Det fanns också grisar med kultingar och en anka på gården. Ankan passade på att snappa åt sig en del brödsmulor som blivit kvar efter barnens morgonmål/mellanmål. 

Då vi startade var det en behaglig dag, men  redan på vägen blev vinden stark och sedan fanns det inget annat att göra än att stå ut med sand och damm överallt - på borden , i luften man andas, i barnens mat antagligen... Men även om det är besvärligt är det också lite annorlunda och ger ungefär samma känsla som en snöstorm i Finland. Alla berörs och därför skapar det en slags samförstånd.

Jämför sandstormen med regnperiodens skyfall. Det gemensamma är att sikten är
 dålig och att det i princip är samma landskap, men elementen och färgerna är olika.

Pedagogiska leksaker

Lärarinnan har haft pysselveckoslut. En av de saker som kommit fram under besöken i dagklubbarna är att det behövs leksaker och aktiviteter för barnen att syssla med medan ledaren undervisar någon av smågrupperna. Eftersom en av våra klubbar är ny, tyckte jag att den hade akut behov av något. Helst skulle man väl använda trä, men det tar länge och jag har inget, så det fick bli papp. Vilken lycka att man kan hitta idéer på nätet numera. Får se hur länge pappen håller.

Då jag plockade undan kom jag att tänka på att jag har fått min pyssliga sidan från min mamma. Jag saknar att inte kunna dela det med henne. Men Dieu est grand, som folk brukar säga här. 

Be gärna för våra dagklubbsledare. I grupper på 30-50 barn finns det många pedagogiska utmaningar och resurserna är absolut inte som i Finland. Behovet att fortbildning är också stort. Det är något som vi funderat på med min kollega. Min bön är att Gud skulle öppna dörrar och ge vishet på den fronten. 

(Om du vill stöda den delen av arbetet ekonomiskt genom fadderarbetet kan du klicka här.)

"Vi hälsar er alla med förnamn och efternamn" *

Det har varit en händelserik vecka, speciellt under veckoslutet. På lördagen var jag till Gandiaye och höll skriftskola på serer. Nej, det är inte som det låter. Jag läste mest ur papper och Bibel, men man ska ju aktivera barnen så de gjorde en hel del av lektionen utan mina tröga språkkunskaper. Prästen var på plats och översatte det som blev oklart. Den biten älskar jag med Senegal. Man gör inga problem av språk här, tycker jag. På kvällen (ca kl 23) blev det dags för ungdomarnas konsert (två körer och spontan dans av bl.a. kyrkans presidents fru). Här förstår sig människor på att dans är roligt! Jag tror den låt som satte igång oss mest var Labamba.

Kören från Dakars församling. Duktig dirigent och hon kunde sannerligen dansa.

På söndagen var det dags för kyrkans nationaldag dvs alla församlingar samlades för att fira skördefest och kyrkans årsdag. Kvinnorna gjorde en massa jobb med mat och andra förberedelser. Det var en lång gudstjänst med besök av en aktad muslimsk ledare tillhörande det tidjanitiska brödraskapet, samt representanter för olika kristna kyrkor.  Jag träffade en del av teamet för Ungdom Med Uppgift och och fick deras kontaktuppgifter.Vi alla tågade i olika processioner fram för att ge vår gåva till kyrkan. Även detta med en hel del dansinslag (även av missionärer).

Festen försiggick på kvinnornas center i Fatick.

 Kyrkans kvinnors organisations procession. I landet finns en tradition att köpa likadant tyg till en grupp som deltar i en fest. Herrarna frågade sig varför de inte hade gjort så då kvinnorna hade lyckats med det.

Nästa dag var det ledigt pga festen så några kolleger åkte till Kaolack för att köpa cykel. Jag var kräsen med att vilja ha damcykel (jag vill cykla i kjol) så jag kom hem tomhänt (ok jag hade ost och joghurt), men de andra fick bra cyklar. Måste snart åka till Mbour och försöka hitta något. Det fina med resan var att jag hann diskutera kyrkan och teologi med en senegalesisk kollega och fick idéer som jag prövade på min närmaste kollega nästa dag. Den här veckan har gått i årsplaneringens tecken. Mycket är förstås ännu öppet, men en bit på vägen har vi kommit.

På vägen till Kaolack stötte vi på ett berg av jordnötter. Förr fanns det många sådana, men numera har det blivit ovanligt. Asiaternas nötter är billigare.

PS.* Inläggets rubrik syftar till hur man ofta hälsar folkskaran på en tillställning.

Dagis i olika former

Sedan jag börjat arbetet har det blivit en del besök i kyrkans dagklubbar (classe d'enfants). De finansieras av fadderverksamheten och hör till mitt och min kollegas arbetsområden. Mest är det väl hans arbete eftersom det är meningen att jag ska sätta mer energi på tonåringarna som inte har välutvecklad verksamhet. Hur som helst är det bra att bekanta sig med klubbarna. Dessutom har kyrkan ett utvecklingsarbete i form av förskola (préscolaire) som är mer officiellt och som följer ungefär samma system som de statliga dagisarna. Fast de grupperna hör till en annan avdelning av kyrkan.

En förskolebyggnad. Det finns också tegelvarianter, men de blir lite varma under solen, så jag tycker detta är bättre.

Det som skiljer kyrkans grupper från de statliga är att språket i första hand är serer och inte franska. I praktiken verkar det ha blivit så att nivån på franskan i de senegalesiska skolorna har sjunkit jämfört med kolonialtiden och wolof har blivit ett starkare inslag under lektionerna. Jag besökte nyligen även mitt före detta dagis i Fatick. En av damerna där kände igen mig och en annan lärare visade sig vara bekant med andra missionärsbarn i min ålder. Jag fick hälsa på både barn och lärare. De äldsta barnen sjöng flera sånger för mig. Det handlade om alfabetet och om


barnens rättigheter (bra idé!) på franska och wolof och så frågade jag om de fortfarande brukade sjunga nationalsången. Den sjöng de så det ringde i öronen för de var många och kunde sången väl.

Det senegalesiska skolsystemet följer det franska, så jag måste försöka börja lära mig vilka nivåer som är vad. Det heter inte ettan, tvåan och trean som i Finland. Dessutom är det rätt så allvarligt arbete redan från école maternelle dvs dagisåldern. Här nedan ser ni en av lärarinnorna i min barndoms dagis, men hon var förstås inte lärare på den tiden.

Cherchez Marie.