lördag 23 april 2016

Påsk, seminarium och kartografi

Det är redan längesedan påsk, men här är några bilder. 
Den traditionella påskrätten förbereds. Denna gång gjorde vi mer än ifjol
med mycket möda, och ändå tog den slut innan alla fått sitt.

Natten tillbringade jag hos en väns familj och med mässa i Ngayoxem. Det var fullt med folk.
En kvinna gick runt och tände rökelse, men det var ingen stark doft. Observera flickorna i främsta raden. De har en vit servett i hårknuten, eftersom de döptes under mässan. Men jag såg ingen använda sin servett. 

Här är en färskare bild: Vi hade en halv veckas seminarium för dagklubbsledarna. På agendan stod hur man undviker oro i klassen, hur man använder spel och planering av de sista månaderna. Ledarna uppskattade mest det här med hur man använder spel. Vi konstaterade att domino är rätt så svårt för barnen. Dels var våra svarta pjäser inte tydligt uppdelade på två halvor, dels kunde barnen inte ännu räkna prickarna. Jag insåg att vi nog borde göra dominobrickor med bilder att öva på först. Det är en ganska stor skillnad på barn som haft spel hela sitt liv och på barn som aldrig sett ett spel förut. Att fatta reglerna tar också sin tid. 



Imorgon är det dags för besök i Faticks församling. Vi ska fortsätta vår ambition att kartlägga arbetet bland barn och unga i församlingarna. Eftersom kyrkan håller på att göra upp en femårsplan har vi redan skrivit en rapport på de fem församlingar vi hunnit besöka. Den visade sig ha en god spridning mellan landsbygds- och stadsförsamlingar, så jag tror den kan vara till god hjälp redan som den är. Imorgon försöker vi oss ändå på någonting nytt eftersom det är vår "hemförsamling". Vi ska försöka göra en familjemässa. Det får man gärna be för om man hinner.





onsdag 6 april 2016

Saknad

För någon månad sedan satt jag och försökte rensa plånboken från onödiga kvitton. Det fanns en hel del från min sommarvistelse i Finland. Jag läste för att kolla om där fanns något jag behövde behålla. Plötsligt blev mitt finlandsliv så helt konkret: Hur lätt det är att göra vissa saker där hemma. Hur jag träffat än den ena än den andra personen. Hur många möjligheter det erbjuds. Hur jag njutit av att göra saker från insidan av kulturen dvs att faktiskt i allmänhet kunna förstå vad som ligger bakom en medmänniskas ord och beteenden, samt vad mitt eget agerande signalerar åt andra. Inte bara göra beslut baserade på relativt vaga gissningar. Och saknaden drabbade mig med en intensitet som fick ögonen att tåras.


Jag har erfarit den saknaden förut. Då har det gällt Senegal. Allt det där som ni rätt-igenom-finnar aldrig riktigt kan förstå. Och den där känslan av att förlora möjligheten att vara en bit av sig själv. Men också minnet av hur det kändes. Hur fint det var och värdefullt för mig. Saknad är bitterljuvt och vackert. Därför att den visar mig att jag har levt ett rikt liv. Jag har fått erfara så mycket. Det finns en glädje och kärlek i känslan. För att få erfara någonting annat måste jag för en tid ge avkall på något jag haft. Allt ryms inte i mig på en gång. Gud är stor.




söndag 3 april 2016

Tankar under en gudstjänst- frid och treenighet

Jag var sen igen, och det var många andra också. Och eftersom det dessutom är svårt att hitta personer som läser någotsånär bra var prästen glad att anförtro några av textläsningarna åt mig. När jag läst evangeliets franska översättning stod jag kvar och lyssnade jag på samma verser på serer. Prästen läste flytande och jag var imponerad. Men jag kunde också följa med i den skrivna bibel-texten och slogs av skillnaden.

Det handlade om den uppståndnes möte med sina lärjungar i stängda rum. På franska säger han: "Frid med er!" Det gör han ungefär på serer också, men det betyder en helt annan sak! Okej, inte helt, men nyansen är inte: "Må ni ha en innerlig grundläggande känsla av frid", utan snarare: "Må ni tillbringa kvällen i fred", vars sociala motsvarighet på svenska är: " God kväll på er!" Wow!

På svenska låter fridshälsningar ofta så överandliga. Här (jam soom) och i Israel (shalom) är det vardag. Egentligen borde jag inte vara förvånad. Som rella-lärare hade jag som vana att träna mina ungdomar så att vi alltid hälsade med en hälsning med tillhörande gester från olika kulturer/religioner då de kom in: Namasté!/ Salaam!/ Konichiwaa!/ May the Force be with you! etc. (Den Star Wars- ättade livsåskådningen har faktiskt varit en officiellt godkänd religion på Nya Zeeland och fungerar som skämtsam hälsning i nördiga subkulturer.)  Jag föredrog alltid Salaam, eftersom det var den vi använde i min barndom i Mbour. Det är arabiska för Shalom - frid.

I sin predikan nämnde prästen, Sedar Ndiaye, att frid inte bara betyder det vardagliga med önskan om att ha yttre omständigheter i skick och därför ha frid. Nej, frid går djupare än så. Detta är min egen erfarenhet: Den bär i svåra tider. Den kan också ge en euforisk känsla av att allt är som det ska vara och ingenting dåligt kan röra mig för Gud ÄR och jag är med Hen.

Medan prästen läste sökte sig min blick plötsligt till Thomas Tvivlarens utrop till Jesus: "O Yaal es, Roog es!" (Min Herre och min Gud!) Enligt Joh 20: 28 verkar Tvivlaren vara den första att expicit erkänna Jesus som sin Gud! (Om jag inte glömt något.)