Månen lyser och stjärnorna bleknar lite i dess sken. Vi har kört ut på en slätt för att se på dem och lyssna på tystnaden. Eftersom mina medresenärer träffade på en orm senast vi var ute på nattstråk (i vårt kvarter), stampar vi nu för säkerhets skull lite extra.
Vi har nyss haft nattmässa. Det var Ngor Ndour som predikade och han gjorde det som vanligt väldigt bra, med inlevelse och ett rakt evangelium. På vägen hem trängde jag in så många jag fick att rymmas i bilen. Vi skulle alla till vårt kvarter, som är tillräckligt långt borta för att vara besvärligt att promenera till mitt på natten, men tillräckligt nära för att packa bilen full. Ändå blev det några som fick promenera. Därifrån fortsatte vi finländare på stjärnjakt.
Efter en stund beslutar vi oss för att fara hem igen. Vi har fått lyssna på lite stillhet, även om trummor från staden hördes ända hit. Jag tar farväl av mina vänner och kör den sista biten till mig. Några ynglingar springer över gatan och jag tvekar att parkera och stiga ur bilen. Sedan tänker jag: "Där är ju nattvakten!" Jag öppnar fönstret och frågar killarna: "Varför springer ni?" De svarar: "Romaans!" Först klickar det inte alls. Så fattar jag och parkerar. De hälsar vänligt på mig med namn. En grannkvinna ber mig komma och snacka med henne en stund. Hon orkar inte försöka sova i värmen som strålar från väggarna inomhus. Ute är det behagligare. Allt är idylliskt och jag tycker jag var fånig som tvekat tidigare. Den sista sträckan hälsar jag på närmaste grannens ungdomar. De frågar om jag vill komma och dricka te. Jag svarar att jag vill sova, men tack.
Det är fint att ha sådana grannar och ett sådant liv! Här hör jag hemma som invandrare. Tack att jag får leva detta liv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar