Tankar från månaden

Bröllop. Vi har suttit en stor del av dagen och jag börjar bli ordentligt trött på att kommunicera på ett språk jag inte behärskar enligt traditioner jag är novis i. Så blir det bönedags. Äldre kvinnor ställer sig på mattan och börjar följa de välkända rörelserna. Jag känner en andäktighet som lockar. Jag vill också. Om inte annat, så för att få ett avbrott i att vara social. Istället kunde jag få en stund med den varelse som accepterar mig, som påminner mig om vila och livsglädje, som hjälper mig att hantera osäkerheten då jag inte känner samhällskoderna. En vördnad inför det heliga. Ett sätt att visa var jag står religiöst (vilket iofs inte är islam). Ett sätt att dela andakten. Att bekräfta vårt gemensamma behov av Gud. Jag lockas av islams bönerörelser och respekt inför universums skapare.

Ibland skulle det vara lättare att ha yttre markörer för att visa att jag inte är tillgänglig utan fokuserad i bön. Det är fint i islam. Det är ok att ta en paus för att satsa på det andliga – fem gånger om dagen. Då respekteras stunden. I övrigt tenderar senegaleser att avbryta vad som helst för att hälsa eller ställa en fråga. Det är totalt ok att störa nästan när som helst. Man respekterar folks rätt att bli besvarade och bekräftade, inte rätten till att koncentrera sig tills man är klar. Men om du ber som en muslim, då får du vara i fred. Ibland önskar jag mig detta socialt accepterade yttre tecken på samtal med Den Heliga.